Spelkonsol: 10 modeller i test

Sony Playstation 5 är den mest efterlängtade spelkonsolen 2020. Ingen svår uträkning att göra, eftersom Sony nästan konsekvent haft störst försäljningsframgångar med sina konsoler sedan mitten av nittiotalet, och därmed störst skara fans. Men där Xbox mest är en försiktig uppgradering tillsammans med fantastisk hårdvara, vågar Sony ta ut svängarna betydligt mer, på gott och ont.

Omöjlig utsida

Vi måste börja med det stora uppenbara och klart negativa. Playstation 5 är ful som stryk. Hade det förekommit en spelkonsol i sci-fi-rullen Johnny Mnemonic från 1995 hade den sett ut såhär. Nittiotalsfuturistiskt som såg gammalt och plastigt ut efter en månad. I liggande läge ser konsolen mest ut som en gigantisk vit laptop där batteriet svullnat upp och spräckt hela chassit. I stående läge kan den i sina mest positiva ordalag liknas vid en router.

Designen sätter även käppar i hjulet för hur du placerar konsolen. Att placera en spelkonsol stående eller liggande har egentligen aldrig varit några problem tidigare. De svängda sidorna på konsolen gör däremot liggande läge riktigt fult och ostadigt, så pass att du får med ett litet bordsställ för konsolen för att det över huvud taget ska fungera vettigt.

Vad som även ska sägas, även om det varken är positivt eller negativt, är att Playstation 5 är stor. I stående läge ser både Xbox Series X och Playstation 4 i det närmaste ut som nätta bärbara konsoler i jämförelse. Bredd och höjd borde däremot inte betyda några allvarliga problem för dig som vill lägga konsolen i TV-bänken, på samma sätt som senaste Xbox kan göra.

Framtidens kontroll

Det om det, vidare till det positiva. Vi fortsätter utvärtes med kontrollen. Dualsense som den kallas den här gången. Den ser lite ut som om du skulle ha tagit DualShock-kontrollen från Playstation 4 och klistrat på en vit plastrustning. Till skillnad från konsolen i sig säger vi dock det med största ömhet, för det är riktigt snyggt.

Kontrollen kommer med samma rörelsesensor och pekplatta som vi känner sedan tidigare. Nytt är en inbyggd mikrofon och betydligt bättre vibrationsfunktion med flera olika nivåer som faktiskt gör skillnad.

Den stora nyheten är adaptiva axelknappar. Beroende på vad du gör i spelet kan de vara lika “slappa” som de varit under tidigare generationer, ge ett stegrande motstånd allt eftersom du trycker in dem, eller klicka lite som en knapp. Vi var skeptiska till en början, men efter en tid med dem vågar vi påstå att det här är konsolens riktiga kill feature.

Framtidens konsol

Maskinen i sig har stöd för allt du behöver idag och imorgon. Hårdvaran är precis lika skryt-snabb som utlovat, och vi blir glatt överraskade av hur snabbt både nya och äldre spel laddar. De spel som hittills finns som utnyttjar de nya grafikfunktionerna gör det kanske inte fullt ut, men de ser riktigt bra ut.

Gränssnittet känner vi igen från tidigare generationer av Playstation, men allt har fått ett ansiktslyft och en rad nya småfunktioner här och där för att allt ska kännas nytt och fräscht (notera det till nästa konsolrelease Microsoft, sådant spelar roll).

För att demonstrera alla nya funktioner i hårdvaran, flexa musklerna lite och visa upp kontrollens alla funktioner ingår spelet Astro’s Playroom. Ett ogenerat supergulligt plattformsspel som gör ett otroligt bra jobb med att både servera nostalgi och visa upp alla nyheter.

På spelfronten i övrigt är det ovanligt tunnsått. Stortitlarna Spider-man: Miles Morales och Sackboy: a big adventure, är förvisso magiskt vackra och anpassade för den nya konsolen, men de släpps även till PS4. Demon’s Souls är förvisso exklusivt till PS5, men en remake av samma spel till Playstation 3. Trots det får vi ändå ge Sony plus för att ha en betydligt starkare lineup till sin nya konsol än Microsoft, särskilt med det inkluderade spelet.

Playstation 5 har en otrolig kraft under huven som bara väntar på att få utnyttjas till fullo i många år framöver. Trots kraften har konsolen varit knäpptyst under vår testperiod. Den nya kontrollen ger uppgraderingar som faktiskt känns meningsfulla för vårt framtida spelande. När det här skrivs, precis vid lansering av både Playstation 5 och Xbox Series X, är det solklart vilken av de två som känns som den riktiga framtidskonsolen.

Med Nintendo Switch visar Nintendo att det inte är den fetaste hårdvaran som måste till för att göra en underhållande spelkonsol, en tradition de fört i snart tjugo års tid. Att smälta ihop bärbart och stationärt spelande med en hel hög nya idéer är ett vinnande koncept.

Bärbart med inbyggd multiplayer

För den oinvigde kan Nintendo Switch te sig lite underlig och svår att greppa, men det ger snabbt med sig.

I grunden handlar det om en bärbar spelkonsol, inte helt olik Game Boy Advance till formen, fast lite större. Skärmen mäter 6,2 tum och är en pekskärm. Detta, plus yttermåtten, gör att du kanske inte trycker ner Switchen i bakfickan när du ska ut på stan, men den är absolut bärbar.

Batteritiden varierar beroende på hur tunga spel du spelar. Den Nintendo Switch som släpptes 2017 kunde skryta med 2,5-6 timmars speltid. 2019 släpptes en nyversion, med modellnamnet HAC-001(-01), där den enda förändringen var bättre batteritid som då landade på 4,5-9 timmar.

På vardera sida av skärmen sitter kontrolldelarna, mer kända som Joy Cons. Antingen sitter de fast i konsolen medan du spelar, eller så kopplas de loss och används som lösa kontroller. Har du dem lösa kan du vinkla ut ett ställ som finns infällt på baksidan av Nintendo Switch skärm. Stället är lite rangligt men ger dig möjlighet att ställa den på ett bord så att du får händerna fria.

Du kan spela med en kontroll i varje hand, lite som du gjorde en gång i tiden med kontrollerna till Nintendo Wii. Eller så kan du använda den lilla plastadaptern som medföljer i kartongen för att sätta ihop kontrollerna till en sammanhållen enhet. Många spel är gjorda för att kunna köras med bara en av kontrollerna, vilket gör att du kan spela med en vän utan att behöva köpa en extra kontroll, smart.

Ta loss kontrollerna gör du även när du placerar konsolen i den medföljande dockan. På så vis kan du får upp bilden till en TV och spela precis som med en stationär spelkonsol.

Många smarta detaljer

Sedan 2017 har det hunnit hända en hel del med Nintendo Switch, utöver att själva konsolen släppts i ny version, en Lite-version och nu senast med Oled-skärm.

Utöver det har möjligheten att, via adapter, använda kontroller från din gamla Gamecube tillkommit. Under 2021 kom en uppdatering som gör att du, äntligen, kan para ett par Bluetooth-hörlurar till maskinen. Tidigare fanns bara alternativet med sladd.

Joy Con-kontroller har även inbyggda rörelsesensorer, likt de i kontrollerna till Nintendo Wii, samt en enklare kamera och mikrofon. Det gör att vi fått se en hel del kul alternativ för att styra dina spel, särskilt genom Nintendos egen Labo-serie.

Kommer långt på klen hårdvara

Spelen till Nintendo Switch kan, grovt, delas in i tre kategorier: Nintendos egna, tredjepartsspel och retro/indiespel. Nintendos egna spel håller som väntat hög klass och snurrar på riktigt bra på den hårdvara som finns, i praktiken ett chip liknande det som satt i mobiltelefoner 2016.

Retro- och indiespel har varit en enorm succé till Switch och just när det gäller indiespel är det oftast så att den typen av spel släpps till PC och Nintendo Switch samtidigt, medan Xbox och Playstation snällt får vänta.

Retrospel går bra även de. Här har Nintendo själva löst det med en hyfsat billig prenumerationstjänst som låter dig få tillgång till många gamla NES- och SNES-spel. Under hösten 2021 utökas den tjänsten till att även innefatta Nintendo 64- och Sega Mega Drive-spel – en gulddriva för nostalgiker. Utöver det finns en levande flora av retrospel och nyutgåvor att köpa i onlinebutiken.

Tredjepartsspel består, tyvärr, till stor del av just nyutgåvor. Det kan såklart vara trevligt om du inte spelat spelen förut, men för det mesta säljs de till fullpris till Nintendo Switch, medan du lätt hittar dem i reabacken till andra konsoler. Samtidigt verkar det många gånger handla om ett slags teknikdemos. Ett slags “kolla, vi kan faktiskt få igång det här spelet fullt fungerande även på en Switch”. Ibland, som med The Witcher 3 eller Bioshock, går det riktigt bra. I andra fall, som Assassins Creed 3, är resultatet knappt spelbart.

Klen hårdvara till trots har Nintendo Switch visat sig kunna erbjuda såväl maffiga spelupplevelser som frenetiskt flerspelarröj och unika upplevelser i en maskin som i sig är lika unik som många av spelidéerna till den.

Xbox Series S är den nya konsolgenerationens ständiga minsting. Medan Sony säljer två identiska Playstation 5 – en med skivspelare och en utan – har Microsoft valt att gå budgetvägen med Xbox Series S gentemot storebror Series X. Det innebär en hel del tekniska begränsningar, men beroende på vilken typ av spelare du är kanske de inte ens märks.

Pyttekonsol

Det intressanta i sammanhanget är att Xbox Series S är den enda av den nya generationens spelkonsoler som du i stort sett kan gå ut och köpa i vilken affär som helst. Medan PS5 och Series X varit slutsålda å det grövsta sedan de släpptes är det förhållandevis enkelt att få tag i den här juniormaskinen.

Det beror såklart på att många vill undvika att köpa “b-utgåvan” av en spelkonsol. För på pappret är det just vad det handlar om. Xbox Series S saknar Blu-ray-läsare för såväl spel som film – sådant får du sköta via nedladdning eller streamingappar i stället. Samtidigt är lagringsutrymmet hälften av vad storebror Series X bjuder på: 512 gigabyte mot en terabyte. När det kommer till rena siffror och tekniska muskler är Xbox Series S ungefär en tredjedel så kraftfull som Xbox Series X, med grafisk beräkningskraft på fyra teraflops mot tolv hos storebror. Det visar sig också i vad konsolen kan mata ur sig. Medan det finns stöd för 4K-upplösning i videoappar som Disney+ eller Netflix är det för spel i stället strypt till som mest 1440p (2560x1440 pixel).

Det låter ju såklart rätt sopigt. Särskilt som förra generationens turbovariant, Xbox One X, kunde skryta med sex teraflops.

Vad Xbox Series S i stället kan skryta med är minimala mått. Det är nästan så att vi vill limma dit en liten skärm och kalla det för en förvuxen Nintendo Switch. Inte för att det betyder så mycket egentligen, men det gör konsolen enormt mycket mer lättplacerad än såväl föregångare som Series X. Samtidigt är den, likt storebror, knäpptyst. Det är något som ingen av Xbox One-modellerna direkt kunde skryta med, särskilt inte den kralligare X-utgåvan.

Enormt spelutbud

Samtidigt finns de betänkligheter vi hade kring Series X kvar även här. Nämligen att det hela inte känns speciellt mycket next-gen. Gränssnittet är identiskt med Xbox One, där den enda uppdateringen det senaste året är 4K-upplösning. Kontrollen är, förutom en dela-knapp, identisk med förra generationen. Här känns PS5 med sin nya kontroll och nya gränssnitt fortfarande betydligt fräschare.

Så allt är bara dåligt med Xbox Series S då? Faktiskt inte. Känner du att allt tekniskt babbel är lite övermäktigt eller helt enkelt ointressant är det här maskinen för dig. Samma sak om du vill ha ett enormt spelutbud och samtidigt vara framtidssäkrad för spelen som kommer i morgon – då är det här ett billigt sätt.

För det är lite det som är grejen. Visst, när vi jämför sida vid sida så ser spel på Series X och PS5 helt klart bättre ut, med mer skärpa framför allt. Men det är när vi verkligen detaljstuderar det hela. Om vi inte gör det, utan bara ger oss in för att ha kul med ett spel har vi faktiskt inte en tanke på vilken upplösning spelet rullar i – särskilt inte med några meters avstånd till skärmen.

Det finns ett visst orosmoln i att kommande spel kan se mer strypta ut på Series S, eller att den klenare konsolen drar ner grafikkvaliteten även på storebror i jämförelse med PS5. Men samtidigt har vi inte sett några sådana tendenser hittills, så det är nog obefogat.

Redan nu går det dessutom att spela strömmade spel på Xbox Series S, både via Microsofts eget Xbox Cloud och Steam (och liknande) via den inbyggda webbläsaren. I takt med att strömmade spel växer sig större finns det heller ingen anledning att tro att en Xbox Series S inte skulle kunna användas för att spela spel i 4K och med fullt grafikfläsk, fast strömmat då. Det går via en futtig Chromecast, så en budget-Xbox klarar det absolut.

Tills dess finns det redan i dag ett enormt spelutbud i Microsofts affär. Lägg sedan till speltjänsten Game Pass, där du för en månadskostnad kan spela hur mycket du vill via ett riktigt stort bibliotek, och Xbox Series S blir allt mer lockande. Särskilt eftersom Game Pass är riktigt bra på både nya och gamla titlar, på ett sätt som Playstations motsvarighet bara kan drömma om i dag.

Att köpa en Xbox Series S betyder att du inte får den allra mest högteknologiska maskinen i kvarteret, helt klart. Men samtidigt missar du faktiskt inget. Det är en konsol du faktiskt kan få tag på i dag. Du behöver inte köpa en hypermodern TV för att dra nytta av den, den är knäpptyst och lättplacerad och med Game Pass kommer du ha fler spel tillgängliga än du kommer hinna spela. Det gör Xbox Series S till ett perfekt budgetval, både i dag och i morgon.

Om du äger en Xbox har Xbox Game pass under flera år varit ett närmast självklart val att prenumerera på. Mängder av både nya och gamla spel för en hundring i månaden. En skvätt till på månadskostnaden och du får även PC-versionen av Game Pass, Xbox Live Gold och en hemskans massa spel från EA också genom det som kallas Xbox Game Pass Ultimate. Redan där är det helt enkelt ett riktigt bra erbjudande för såväl PC- som Xbox-spelare. Sedan hösten 2020 finns även ett skäl till att skaffa Ultimate-varianten och det är molnspelande.

Stort spelutbud

Xbox Cloud Gaming följer i mångt och mycket hur Game pass ser ut i vanliga fall, fast du spelar det genom en app eller via webbläsaren. För månadskostnaden får du ett rejält spelutbud, som hyfsat speglar hur utbudet ser ut till PC-versionen.

Tjänsten har stöd för en mängd olika spelkontroller, för det är spelkontroll som gäller och inte mus och tangentbord. På så vis gör det inget om du inte har den senaste Xbox-kontrollen hemma, en kontroll till Playstation 4 eller liknande funkar det också.

Det krävs heller inte mycket till hårdvara. Har datorn bluetooth (för kontrollen) och en hyfsat uppdaterad webbläsare är du igång där. I fallet med Android ska telefonen eller surfplattan köra Android 6.0 som tidigast, vilket släpptes för sju år sen. Eftersom Apple är Apple funkar det inte med Xbox-appen som till Android. Däremot är det inga som helst problem att köra tjänsten via webbläsaren Safari. Nyare TV-apparaten har även stöd för det och, om du nu är på det humöret, även Xbox One och Series S/X.

Vid sidan av att registrera ett konto och börja prenumerera på tjänsten är det heller inte mycket till grundarbete som behöver göras. Para ihop lämplig kontroll, logga in på ditt konto och sen är det bara att köra igång.

Riktigt smidigt

Det ska sägas på en gång att Xbox Cloud Gaming inte gör några anspråk på att strömma kraften från en RTX 3080-rigg till din mobil (som Nvidias Geforce Now). Men samtidigt handlar det aldrig om någon dålig grafik eller dålig upplösning.

Visst kan det lagga till här och där, men då är det rejält kaosigt i spelet samtidigt som vi kör över wifi med halvsopig täckning. Med bättre förutsättningar, eller över ethernet-sladd, upplever vi aldrig några problem.

Det som däremot är en begränsning är lokalt multiplayer. Om spelet har stöd för det i nedladdat och installerat läge är det ändå avaktiverat i strömmad form av någon anledning. Multiplayer i onlineläge är däremot aldrig några problem.
Om du dessutom har en Xbox och har börjat på ett Game Pass-spel där och det spelet även finns tillgängligt på xCloud (som det kallades förr) har du automatiskt med dig din sparfil och kan starta
Xbox Cloud Gaming känns liksom helt självklar, precis som Game Pass gör till Xbox eller PC. Vi behöver aldrig fippla med inställningar, oroa oss speciellt mycket över internethastighet eller egentligen något alls. Starta kontrollen, öppna sajten eller appen, spela.

Må så vara att ditt spelutbud ligger helt i händerna på vad Microsoft tillgängliggör, men det är precis så här streaming av spel ska funka.

Ända sedan Nintendo Switch släpptes 2017 har det ryktats om en Pro-version av konsolen. När Nintendo Switch Lite släpptes för ungefär två år sedan tog ryktena ny fart.

Nu är “Pro-versionen” av Nintendo Switch äntligen här, fast inte på det sätt många hade förväntat sig. Nintendo Switch Oled är istället en lite lyxigare förfining, i samma stil som de olika XL-utgåvorna som Nintendos bärbara konsoler brukar begåvas med.

Samma insida

Ska vi få frågetecknen ur vägen? Nintendo Switch Oled är på många sätt samma maskin med samma chip som vanliga Nintendo Switch. Det är på intet sätt den Pro-utgåva många väntat sig, och så här långt in i Switchens livstid är det nog lika bra att inte hoppas på en sådan heller. Det betyder heller inte att de spel som kanske kördes knackigt på en vanlig Switch kommer att rulla bättre här, tyvärr.

Med samma insida får vi även nymodigheter som stöd för trådlösa hörlurar, vilket Nintendo Switch fick stöd för via en uppdatering nyligen. Samtidigt är lagringsutrymmet på insidan faktiskt dubbelt så stort som sist, 64 gigabyte. Det gör att du inte behöver investera i ett minneskort direkt vid köp. Något som känns uppskattat då Oled-modellen är ungefär en tusenlapp dyrare än föregångaren.

Även utsidan ser hyfsat identisk ut. Samma Joy Con-kontroller funkar fortfarande och måtten borde innebära att maskinen även passar i de olika Labo-kartonger som Nintendo släppt under åren.

En ny sak med utsidan är däremot det utfällbara stativet. Det löper numera över hela maskinen och går att ställa steglöst i en mängd lägen. Tidigare bordsställ kändes minst sagt rangligt och begränsat.

Fräsch skärm med orosmoment

Den absolut största nyheten är skärmen. Medan konsolen i sig har mer eller mindre samma yttermått som tidigare har ramarna runt skärmen blivit tunnare, vilket ger möjlighet till en större skärm. 6,2 tum har nu blivit sju tum och dessutom med den betydligt bättre skärmtekniken Oled, som ge dig bättre färger och djupare svärta.

Det är också här som Nintendo gör sin numera klassiska XL-manöver. För skärmen är 0,7 tum större, men upplösningen ligger fortfarande kvar på 720p, eller 1280x720 pixlar. Det var lite av ett problem med exempelvis Nintendo DS XL, som gjorde samma sak med rätt luddig grafik som följd. Vi får inte samma upplevelse här riktigt eftersom upplösningen redan är hög från början, men du kan samtidigt inte förvänta dig skarpare bild.

Med Oled-skärmen kommer också en av maskinens största frågetecken. För medan Oled-tekniken ger helt fantastiskt bild finns hela tiden orosmolnet med inbränningar i skärmen. Det uppstår genom såväl stillastående saker på skärmen, som gränssnitt i ett spel (livsmätaren exempelvis) som delar med hög ljusstyrka.

Nintendo själva har sagt att Switch Oled är gjord för att hålla länge, men rekommenderar samtidigt användaren att alltid ha såväl automatisk ljusstyrka som automatisk avstängning vid inaktivitet aktiverat.

Några funktioner för att “flytta runt” pixlar eller några menyalternativ för att “tvätta” skärmen, som vi annars hittar på TV-apparater, finns inte. Även om risken för inbränning är rätt liten låter det samtidigt lite som att Nintendo lämnar ansvaret mer på användaren än att försöka lösa det själva.

Uppdaterad docka

En fördel med Oled-tekniken är att skärmen kan dra lite mindre ström. Det märks på Nintendos nya Switch, eftersom batteritiden ligger kvar på samma nivå som 2019 års uppdaterade Switch, trots större skärm. Allt beror såklart på hur tunga spel du spelar, men mellan 4,5-9 timmar får du ut.

Även dockningsstationen, som gör att du kan koppla konsolen mot en TV, är uppdaterad. Själva dockningen av konsolen känns en smula stadigare den här gången. Innanför luckan har Nintendo tagit bort den tredje USB-porten och istället ersatt den med ett nätverksuttag för dig som vill slippa wifi-uppkoppling. Upplösningen på maximalt 1080p i dockat läge kvarstår dock.

Nintendo Switch Oled är på många sätt samma sorts XL-utgåva som Nintendo DS och 3DS begåvades med en bit in i sin livscykel. Någon Switch Pro lär vi knappast få se, utan det är nog snarare dags för en ny konsolgeneration från Nintendo omkring 2023 skulle vi gissa.

Om du absolut behöver trådad nätverksuppkoppling eller en lite lyxigare skärm när du spelar bärbart, antingen som förstagångsköpare eller för att dryga ut antalet Switchar i hushållet, innebär Nintendo Switch Oled ett lite lyxigare alternativ till den vanliga utgåvan. Samtidigt är det inte speciellt mycket du missar genom att köpa den vanliga varianten, som då istället kan vara ett ekonomiskt smartare alternativ.

Xbox Series X är den lyxigare varianten av Microsofts nya Xbox. Mer kraft och fart än någon spelkonsol före den, men samtidigt lanserad i en tid där den inte känns riktigt hemma.

Tornet med begränsningar

Xbox Series X ser inte ut som någon spelkonsol vi sett förut. Eller jo, stapla två Nintendo Gamecube på varandra så börjar du närma dig. En rektangulär form som är tänkt att stå upp i stil med hur datorlådorna för PC gjort sedan urminnes tider. Den kan även ligga ner, men då kan samtidigt höjden bli ett bekymmer om du har trångt i bänken.

Till skillnad från Xbox One har Microsoft inga illusioner om att bli något slags nav för all hemunderhållning här. Det betyder att du slipper extra HDMI-portar på baksidan som rör till det (eller den hemska Kinect-kameran den konsolen först levererades med). I första hand är konsolen tänkt för gaming, punkt slut. Givetvis har skivspelaren stöd för allt från DVD till 4K Blu-ray, och du kan köra appar som Netflix och Disney+ på den, men spel kommer i första hand.

Därför blir vi besvikna när konsolen vaknar till liv för första gången. Utöver en förenklad process för att komma igång är gränssnittet exakt detsamma som det hos Xbox One. Det innebär samma röriga upplägg. Vi får inte alls den där känslan av att ha framtiden i våra vardagsrum, den känsla en ny konsol normalt sett brukar leverera.

För att strö ytterligare salt i de såren saknas stöd för HDR10+ i dagsläget, och även om konsolen har den tekniska möjligheten att spotta ur sig 8K-upplösning är den funktionen inte tillgänglig just nu. 

Xbox Series X

Fokus på det gamla

Även kontrollen är i stort sett identisk från förra generationen. En ny knapp har tillkommit, avsedd för att du ska kunna ta skärmdumpar och spela in material, men i övrigt är det typ samma kontroll. Det gör förvisso att du kan använda dina gamla Xbox-kontroller till din nya maskin och spara en slant. Samtidigt hade vi gärna sett några uppdaterade funktioner i stil med de nya axelknapparna som sitter på Playstation 5-kontrollen.

Vad som tyvärr är samma som vid lanseringen av Xbox One är det skrala utbudet av speltitlar. En konsol bör som bekant lanseras med en, eller allra helst ett par, titlar som visar vad maskinen är kapabel till.

Första Xboxen hade Halo. Xbox 360 gjorde detsamma med Kameo och Project Gotham Racing 3. Till Xbox Series X går det knappt att hitta några titlar som är helt exklusiva för konsolen vid lansering. Fokus ligger istället på att maskinen klarar av att spela i stort sett alla titlar från tidigare Xbox-generationer.

Ett gäng titlar, exempelvis Gears of War 5 och Forza 4, har uppgraderats för att dra nytta av den nya kraften i konsolen. Men du lär få vänta åtminstone ett halvår innan det finns exklusiva titlar som mer drar nytta av kraften i konsolen.

Microsoft Xbox Series X - kontroll & anslutningar

Knäpptyst kraftpaket

Till skillnad från när Xbox One var ny är det således inga större misstag vid lanseringen vi har att göra med. Däremot känns det som om Microsoft hade kunnat göra mer med både hård- och mjukvara. 

Samtidigt som vi inte har allt för mycket som flexar maskinens muskler i spelväg får vi en god inblick i vad det handlar om. Till att börja med hörs den aldrig, trots flera timmars spelande i 4K-upplösning. Den är i stort sett knäpptyst.

Mest imponerande, och även det som är lite av grejen med den här konsolgenerationen, är laddningstiderna. Att ladda en ny bana i Gears 5 eller Doom Eternal går på ett par sekunder istället för att vi hinner gå och brygga en kopp kaffe under tiden. Just där syns hastigheten i den nya lagringen och detta imponerar stort på oss.

Det finns helt enkelt otroligt mycket kraft i Xbox Series X som kommer att ge oss spelupplevelser och grafiskt godis som vi inte varit i närheten av med dagens konsolgeneration. Det är bara att du inte kan se det fullt ut vid lansering.

Samtidigt måste vi ändå slå ett slag för Game Pass, prenumerationstjänsten för spel, som ger dig rejält många spel i de flesta kategorier för en fast månadskostnad. Långt mycket bättre än Playstation Now som är det likvärdiga alternativet hos Sonys maskiner.

Xbox Series X är en imponerande spelkonsol och precis som med alla sådana är det svårt att göra en utvärdering av maskinen precis vid lansering. Det finns helt klart tonvis med potential och en gedigen prenumerationstjänst för både spel och spelande online. Däremot hade vi gärna sett en lansering med fyrverkerier snarare än bara en begynnande acceleration.

Playstation 4 Slim, eller PS4 Slim, eller helt enkelt den numera vanliga utgåvan av Playstation 4 eftersom den tidigare “tjocka” modellen utgått. Kärt barn har många namn helt enkelt. Och det är verkligen ett kärt barn i konsolsammanhang som numera börjar närma sig veteranålder, med ett fantastiskt spelbibliotek och roliga tekniker.

Slimmad med ny kontroll

Precis som Sony gjorde med alla tidigare versioner av Playstation är PS4 Slim en mellanlandning där tekniken har kunnat krympas ner, vilket resulterar i en något mindre konsol än originalet. Inte för att det egentligen spelar någon roll eftersom maskinen ändå för det mesta står gömd i en TV-bänk eller liknande.

Med uppdaterad hårdvara kommer även ett förbättrat kylsystem som gör maskinen betydligt tystare än sin storebror. Samtidigt är det efter en stunds krävande spel knappast en tyst maskin, något du märker om du spelar sent på kvällen på låg volym. Där har faktiskt Xbox lyckats bättre.

Med konsolen kommer även en uppdaterad version av Dual Shock 4-kontrollen. Till det yttre är du förlåten om du inte ser någon skillnad, för de är närmast identiska. Men det inbyggda batteriet har i alla fall blivit lite kraftigare och nu har du ett par prickar på de analoga spakarna som ska öka greppet.

Trist nog spelar Blu-ray-spelaren bara vanliga skivor, inte 4K UHD-filmer som motsvarande slim-utgåva till Xbox klarar av (det gör inte ens PS4 Pro, som ändå fixar 4K-spel).

Gränssnittet är detsamma som till vanliga PS4, det vill säga enkelt och överskådligt utan allt för många störande element.

Mogen konsol

Playstation 4 börjar närma sig slutet av sin bana, samtidigt som nya Playstation 5 tar över allt mer av kakan. PS4 Slim klarar av samma spel som vanliga Playstation 4, även det hyfsat lyckade virtual reality-headsetet PS VR. Det betyder att det kanske inte är konsolen för dig som vill ha det senaste, då kan du lika gärna skaffa en PS5. Är du istället intresserat av ett riktigt gediget spelbibliotek med några av den här konsolgenerationens mest tongivande titlar är det här ett givet köp. Spelbiblioteket är brett med något för alla.

Spelar du däremot mycket online eller vill utnyttja en prenumerationstjänst för spel ligger däremot PS4 i lä mot Xbox. Såväl matchning som socialiserande i och runt spel faller sig mycket mer naturligt där. Playstation Now är dessutom en både långsam och ganska fattig prenumerationstjänst i jämförelse med motsvarigheten till Xbox.

Men är det enskilda spel du är ute efter är Playstation 4 Slim en mogen maskin med några av den här generationens allra bästa exklusiva spel.

Nintendo Switch Lite är precis lika självklar som den är obegriplig. Den har lite mindre skärm än den vanliga modellen av Nintendo Switch, 5,5 mot 6,2 tum, men med samma upplösning. Batteritiden är ungefär densamma också - men många av Switchens unika egenskaper är borttagna.

Fokuserar enbart på bärbart

Det medföljer ingen docka för att koppla in Switch Lite till en TV, helt enkelt eftersom stödet saknas. Detta är nämligen en bärbar spelkonsol uti fingerspetsarna.

Det gör även att kontrollerna inte går att koppla loss, utan sitter fastmonterade i konsolen. Även det utfällbara stället på baksidan är bortplockat jämfört med storasyskonet.

Utöver det är allt ungefär samma som det varit med den vanliga Switchen under ett par år. Det är inga problem att koppla in extra kontroller trådlöst, du laddar fortfarande med USB-C och alla spel fungerar till maskinen. Eller, det sista är sanning med modifikation. Har du spel som kräver löskopplade kontroller och rörelsestyrning kan det bli lite knäppt, men det går att ordna genom att köpa sådana separat.

Nintendos superfinurliga kartongvikarverkstad Labo funkar bara delvis, eftersom många av byggena är anpassade för att montera skärmdelen av switchen i speciella byggen.

Samma fördelar, samma nackdelar

Ser vi på Switchen som bärbar konsol är den däremot fantastisk. Det mindre formatet gör den enormt mycket skönare att hålla i och vi stör oss aldrig riktigt på att skärmen blivit något mindre. Även tunga spel laddar och presterar på samma sätt som de gör till den ursprungliga Switchen.

Eftersom du är låst till det bärbara läget kan vi helt enkelt konstatera att det här är en av de bästa bärbara spelkonsolerna Nintendo någonsin byggt.

Samtidigt märker vi att delning av material mellan gammal och ny Switch inte är optimal. Att rakt av flytta en spelprofil är inga problem, att försöka dela den (och nedladdade spel via det kontot) mellan två konsoler är görbart men en frustrerande process som kräver både mycket tid i anspråk och ständig uppkoppling mot internet för båda konsolerna för att fungera bra.

En liknande frustration, som även finns till vanliga Switchen, är att Nintendo hanterar online på samma sätt som resten av branschen gjorde för tio år sedan. De omöjliga vänkoderna dyker fortfarande upp i tid och otid istället för den onlineprofil vi faktiskt skapat. Butiken är rätt seg och svåröverskådlig med få möjligheter att sortera och navigera.

Det är inget du märker om du köper dina spel i fysiskt format. Även digitala köp fungerar bra, men processen för allt online känns betydligt kantigare än till Xbox och Playstation.

Samtidigt är det i de flesta fall spelen och upplevelsen det handlar om. Under de år Nintendo Switch funnits ute har ett riktigt starkt spelbibliotek från både stora och små utvecklare hunnit byggas upp. Det gör att Switch Lite lanseras med vad som troligen är historiens mest kompletta spelbibliotek, särskilt för en helt bärbar konsol.

Nintendo Switch Lite är en av Nintendos bästa bärbara konsoler någonsin. Det mindre formatet passar såväl yngre som de med lite större händer. Främsta nackdelen är egentligen delningen av köpt material mellan två konsoler som Nintendo lätt skulle kunnat åtgärda. Hade de gjort det skulle Switch Lite ha varit en fullpoängare både som bärbar konsol och extrakonsol i familjen.

Google Stadia är inte en spelkonsol i dess traditionella bemärkelse. Det är inte en spelkonsol över huvud taget faktiskt. I stället är det ett något förvirrat mishmash mellan Chromecast, Netflix, din mobil och ett närmast slumpmässigt urval av spelkontroller och skärmar.

Helt gratis att spela

I grund och botten är det en streamingtjänst, precis som Netflix eller Spotify, fast för spel. Så långt är allt enkelt och logiskt.

Än bättre är att det finns ett gratisalternativ. Det innebär att du kan använda och spela Stadia utan att betala ett smack. Men som gratiskund är du låst till det försvinnande lilla antal spel som finns på gratis-delen, alternativt de spel du väljer att köpa. Du är också begränsad till 1080p-upplösning och lite tristare siffror när det kommer till ljud och uppdateringshastighet.

Utöver det finns Stadia Pro – en betaltjänst som ger dig 4K-spelande i 60 bildrutor per sekund med bättre ljud. Du får också både gratisspel och rabatter på betalspel.
Men om vi backar bandet en aning, hur funkar det egentligen?

Styrs via mobilen

I grund och botten behöver du en mobil, antingen Iphone eller Android, med Stadia-appen installerad. Den appen utgör din hubb och kopplingspunkt för såväl spel som hårdvara. Det är här du kan köpa spel, hantera ditt abonnemang, trixa med inställningar och kommunicera med vänner. Appen är även knutpunkt för både kontroller och “skärmar”, som Google kallar det.

Det är också här som Stadia börjar bli lite stökigt.

Både skärmar och kontroller består nämligen av en mängd olika sätt att koppla upp sig på (se https://support.google.com/stadia/answer/9578631?hl=sv för hela listan).

När det kommer till skärmar innebär det antingen en kompatibel mobiltelefon eller surfplatta. Det innebär också en TV med en inkopplad Chromecast Ultra eller Google Chromecast with Google TV. Det innebär också vissa, men långt, långt ifrån alla, TV-apparater och streamingboxar med Google TV eller Android TV inbyggt. I skrivande stund är vi precis på väg att även få Stadia-stöd i LG:s TV-apparater från 2020 och senare.

Kort och gott: Antingen spelar du Stadia via en kompatibel mobil eller via en TV som på ett eller annat sätt är “tillräckligt” Chromecast-kompatibel.

Kontroller då? Enklast möjliga är skärmkontroller på mobilen eller surfplattan. Det ger däremot rätt usla styrmöjligheter och i nästan alla lägen är en riktig handkontroll bättre. Där finns det en radda alternativ. Om du spelar på PC, Mac eller Chromebook finns också webbläsaren Chrome som möjligt val.

Xbox-kontroller (från Xbox 360 och uppåt), Playstation 4-kontroller och Switch Pro-kontrollen funkar. Dessa kopplar du in antingen via bluetooth till telefonen eller surfplattan, eller via sladd till en kompatibel TV med Android TV eller Google TV inbyggt. Mus och tangentbord funkar, men bara via webbläsare.

Stadias egen handkontroll är smidigast och kör på wifi. Den kan prata med egentligen alla kompatibla enheter och även användas för att slå på strömmen om den är kopplad mot en Chromecast eller Chromecast-kompatibel tv.
Rörigt? Ja. Om du vill ha enklast möjliga lösning för att spela på din TV säljer Google en “Stadia Premiere Edition”. I den ingår både handkontroll och en Chromecast Ultra, vilket är det vi främst använt oss av i det här testet.

Felfritt spel, med bra uppkoppling

Med det ur vägen, funkar det då? Som du kanske gissat krävs det lite mer av din internetuppkoppling om det ska funka bra. Om du kör en lösning med lös Chromecast krävs det såklart ett snabbt och stabilt wifi-nät hemma. Det lägsta kravet är minst 10 megabit per sekund och “snabbare för upplösningar över 720p”, som Google själva säger.

Sådana faktorer kommer såklart att påverka din spelupplevelse, oavsett om den är högupplöst via Stadia Pro eller ej. När vi testar de spel som ingår via Stadia kan vi ändå konstatera att det funkar både bra och stabilt. Spelen rullar igång mer eller mindre lika fort som de gör till konsol eller PC, och vi kan knappast klaga på grafikkvaliteten.

Däremot verkar detsamma inte riktigt gälla köpta spel. Där verkar det krävas några minuter för att spelet ska “komma in i det” så att säga. I samtliga lägen hinner vi både förbi titelskärmen och en bit in i världen i både Cyberpunk och Doom Eternal innan det slutar se pixelgrötigt ut. En eller två minuter in verkar systemet däremot haja vad vi gör och allt blir kristallklart. Underligt och lite trist att det bara verkar gälla köpta spel, och inte gratistitlar eller de spel som ingår via Stadia Pro.

Väl igång är vi dock positivt överraskade över hur bra det faktiskt går att spela och vilken tight respons vi får av kontrollen – trots att den är separat uppkopplad via wifi. Med mängder av faktorer som kan gå åt skogen är det absolut inget vi skulle vilja spela i tävlingssammanhang med, men för lite avslappnat soffhäng har vi inget att klaga på alls. Samtidigt känns Stadia-kontrollen bra mycket plastigare än sina motsvarigheter till Xbox och Playstation.

Knäppt gränssnitt

Är det något vi däremot har åsikter om så är det väl att Stadia Pro inte känns riktigt värt det. Visst, 4K med surroundljud och 60 fps känns som det sätt spel, minst, ska upplevas i. Men är det värt hundra spänn i månaden kontra gratisalternativet? Osäkert faktiskt. Även rabatterna och de inkluderade spelen känns lite blaskiga för sitt pris, särskilt när vi vant oss vid hur Xbox Game Pass funkar och hur utbudet ser ut där. Du kan slanga in Ubisofts prenumerationstjänst här också, men det är ytterligare en månadskostnad – inte som med Game Pass där EA Play ingår.

Upplägget i Stadia-tjänsten är rätt meckig även den. Via en Chromecast kan du bara se titlarna som är i ditt bibliotek. Via appen i mobilen kan du göra inställningar och hitta spel att köpa eller lägga till via färdiga listor. Om du faktiskt vill kunna söka efter en titel – sådant där som är Googles huvudbusiness, du vet – måste du däremot köra via webbläsaren för att ens få upp den möjligheten. Eftersom allt är så tight knutet till ditt Google-konto hade det knappast skadat om vi kunde se oss om efter nya spel när vi redan sitter i soffan, eller åtminstone kunna söka via appen.

Å ena sidan är det hatten av för Google. Har du rätt tekniska förutsättningar fungerar det här systemet sjukt bra och ger oss, vid sidan av kostnaden för en kontroll, en gratis spelkonsol där du bara betalar för spelen. Där och då känns det verkligen som den givna framtiden för spelande överlag.

Å andra sidan känns Stadia Pro lite fattigt. Prenumererar vi på en spelstreamingtjänst vill vi liksom inte behöva tänka på att köpa spel. Samtidigt är tjänsten strikt PC-anpassad, vilket betyder att all form av multiplayer är online och inte hemma i soffan. Sedan finns ju såklart den ganska stora huvudvärken med vilka kontroller och skärmar som funkar var och hur som sätter en rätt stor teknisk tröskel för vanliga casual-spelare.

Google Stadia är en spännande tjänst som mycket väl kan vara framtiden. Men just nu känns den mer som en teknisk demonstration som du betalar för än en fullvuxen spelstreaming-tjänst.

När det kommer till spel strömmat över nätet är Nvidia Geforce Now på många sätt föregångaren som visat vägen. Det visar sig vara både en för- och nackdel för tjänsten när vi testar den.

Vi kan börja med vad Geforce Now egentligen är och hur det funkar. Till skillnad från Xbox Cloud Gaming och, till viss del, Google Stadia handlar det här inte i första hand om att prenumerera på en speltjänst. Det finns ett par gratisspel att spela, som ändå är gratis från start, och ett gäng speldemos att prova. Däremot är Geforce Now inget “Netflix för spel” där ett stort utbud av spel ingår i månadskostnaden. Här är det mer att du på ett ungefär hyr en virtuell dator som du sedan kan spela dina egna spel på.

Gratis att spela

Månadskostnad och månadskostnad förresten. Geforce Now är gratis i sitt grundutförande. I det läget är du dock begränsad till en ganska kort speltid per dag och med ganska begränsad, men fortfarande fungerande, hårdvara. Mellansteget, som kostar pengar, ger dig fler speltimmar per dag och bättre hårdvara. Det sista steget ger dig flest antal speltimmar per dag (men fortfarande ett begränsat antal, trist nog) och en “hyrdator” med Nvidias RTX 3080-kort för bästa möjliga grafik.

Tanken här är att du kan sitta på en ganska gammal dator, en surfplatta eller mediaspelaren Nvidia Shield och ändå uppleva spel med mer eller mindre maxad grafik. Allt som egentligen behövs från din sida är bra fart på internetuppkopplingen. Under testperioden märker vi att uppkopplingen mellan router och den maskin du spelar på helst ska gå via sladd, för det ställs ganska höga krav på både hastighet och stabilitet.

Att betala tvåhundra spänn i månaden för att hyra en virtuell dator kanske kan låta mycket. Samtidigt kan du fundera på vad ett 3080-grafikkort kostar plus kringliggande hårdvara som behövs. Då får du helt plötsligt många månader Geforce Now för samma pris … antagligen med uppgraderad hårdvara allteftersom också.

Jobbig inloggning

När vi registrerat oss kopplar vi ihop vårt Geforce Now-konto med våra konton på Steam, Ubisoft och Epic Games Store för att få upp kompatibla spel som vi äger via de plattformarna. Att lägga till spel via GoG eller andra spelbutiker som finns där ute går inte för sig. Du ska även ha klart för dig att bara för att ett spel finns på exempelvis Steam och du äger det betyder det inte att du kan spela det via Geforce Now. I stället måste Nvidia aktivt ha byggt in stöd för spelet för att det ska dyka upp där. Lite trist såklart, men förståeligt. De flesta stora och omtalade speltitlarna finns ändå här.

Det enskilt mest irriterande med Geforce Now uppstår när vi ska starta ett spel. Trots att vi länkat ihop spelbutikerna med tjänsten måste vi ändå logga in. Det måste vi göra på vartenda spel – helt vansinnigt. Än mer vansinne är att du måste anpassa dig till layouten för ett amerikanskt tangentbord eftersom det är vad tjänsten körs med, eftersom du i praktiken kör spelet på en virtuell dator.

Det innebär att du, utan att se upplägget för själva tangentbordet, måste veta att exempelvis @-tecknet inte går via alt-knappen som till “svenska Windows”, utan via shift-tangenten. Samma sak gäller för väldigt många specialtecken, så om du har ett eller fler sådana i ditt lösenord (för exempelvis Steam) kan du säkert gissa dig till frustrationen att få till det. Att både Steam och EA Origin är direkt användarfientliga att logga in på gör inte direkt saken enklare.

Bra för ensamspelare

Väl inloggade, inloggade på spelbutikerna, uppkopplade med nätverkssladd och inloggade på spelbutikerna igen kan vi alltså börja spela. Vid uppstart av spel behöver tjänsten ett ögonblick att i princip starta upp vår virtuella dator, men det är en process som tar mindre än en minut för det mesta, sen är vi igång.

Som sagt kräver tjänsten både en snabb och stabil uppkoppling för att rulla på som den ska. Trots sladd och mer än nog i internethastighet måste vi ändå medge att det inte är helt laggfritt att spela streamat. Precis som på en vanlig dator är det när det börjar hända mycket på skärmen som vi upplever enstaka hack. Om du kör single player-spel spelar det ingen större roll skulle vi vilja påstå. Om du däremot spelar med andra, särskilt i något tävlingssammanhang, kan enstaka lagg vara fullständigt förödande.

Nvidia Geforce Now är en kraftfull streamingtjänst för spel som dessutom går att få gratis om så skulle behövas. Samtidigt kräver det att du redan äger spelen och det är inte direkt friktionsfritt att komma igång med ett spel alla gånger.